Den svåra balansen.

Att vara en frilansande operasångare är inte lätt,

man står inför en mördande konkurrens inför varje jobb.

Jag har haft stor tur de senare åren och jobben har blivit fler och fler…tillslut så många att jag knappt varit hemma det senaste året. 

Detta har lett till att en vardagskväll med middag och att senare få krypa upp i TV-soffan känns som högvinst i ett lotteri.

Att få rensa ogräs i rabatten en solig sommardag känns som ett besök i Edens lustgård.

Många upprörs kanske av att en hyfsat lyckad operasångerska har mage att klaga över att hon har jobb. Jag kan förstå det. Men allting har två sidor och jag klagar inte, jag har själv gjort mina val, jag reflekterar bara över situationen.

 Man hinner fundera mycket på detta när man sitter ensam på hotell och i lånelägenheter runt om i världen 80 % av året. Fundera över vad som verkligen betyder något. Om stunderna på scenen när allting stämmer verkligen överväger den ensamma baksidan av myntet.

 Vem orkar i förlängningen leva med en person som aldrig är hemma? Finns den personen överhuvudtaget? Tveksamt. Svårt. Är man genom sitt yrkesval dömd till ensamhet?

Men så kommer de stunder då allting rullar på, fina erbjudanden om roller man bara drömt om kommer ett efter ett och man är så glad att vara den tillfrågade, den utvalda i en enorm konkurrens, då kan det vara svårt att säga stopp. 

 Det finns så många fantastiska sångare som väntar på samma chans som man själv har fått.

Hoppa på tåget eller hoppa av? 

Jag har valt att stanna på tåget för att det är detta jag har drömt om och kämpat för i många år, men jag har därför varit hemma, högt räknat ca 2 månader på hela året… Har därmed en hund som får ångest bara hon ser en resväska och en livspartner som ifrågasätter det gemensamma livet, med all rätt. 

Jag avundas ofta de sångare som har en fast anställning på ett operahus i Sverige, de som kan leva ett normalt liv och ändå få uppfylla sin livsdröm. Vilken lyx. 

Jag minns när jag jobbade som sjuksköterska både före och efter avslutad Operahögskoleutbildning för att sångjobben inte räckte till…hur jag önskade att det skulle komma en öppning, en chans att få förverkliga mina sångdrömmar och på allvar, att kunna leva av sången.

 Så kom den vändningen för några år sen och jag är naturligtvis otroligt glad och tacksam för det.

Men att hitta en balans i den snurriga karusell som kallas livet kan vara väldigt svårt. 

Lever dock fortfarande efter mottot: Man ångrar bara det man aldrig gjorde.

Sångänglar i mitt liv.

Efter dagens sånglektion känner jag att jag vill skriva några rader om de två personer som guidat mig på bästa sätt genom den djungel det innebär att lära sig hantera sin röst och hitta en repertoar som utvecklar den i rätt riktning.

Karin, när jag tog studenten på Musiklinjen i Malmö hade jag redan under studietiden fått möjlighet att pröva på "klassisk sång" och deltagit i några operaprojekt. Jag kände att detta var fantastiskt roligt och ville så gärna fortsätta. Min sånglärare på skolan tipsade mig om Karin Mang som bodde i Malmö.

Så 17 år gammal med en totalt ofärdig röst som klingade direkt illa, om något alls, över tvåstrukna G men med ett bra mellanläge kom jag till denna sångens gudinna. Vi jobbade sakta med säkert och hon stöttade mig under åren då jag tog mig an diverse uppgifter i amatöroperagruppen Opera Semplice som höll till i en skum men underbar källarlokal på Kirseberg i Malmö.
Bit för bit vann jag höjd och kunde sjunga mer och mer sopranrepertoar. Under åren jag läste till sjuksköterska var hennes vackra sångrum mitt ständiga vattenhål där jag närde drömmen om att bli operasångerska och sakta men säkert bestämde mig för att söka Operahögskolan i Stockholm. Hon stöttade mig i valet av repertoar och såg till att fröet till en troligt lyriskdramatisk stämma fick växa i lagom takt. Vi jobbade på repertoar som kanske var lite för stor för stunden, men som inspirerade mig enormt!
 Jag menar, jag sökte med Butterfly till Operahögskolan år 2000 och kom in, det var verkligen inte perfekt men jag tror att det visade att jag hade ett hyfsat fungerande röstmaterial och att jag en vacker dag förmodligen skulle kunna sjunga rollen, vilket jag faktiskt gjorde 12 år senare, på Finska Nationaloperan.

Jag kom som sagt in i Stockholm och min lycka var total.
Problemet var att jag ju inte kunde träffa Karin så ofta och jag behövde hitta en lärare i Stockholm också.
Skolan var tyvärr av den meningen att de inte kunde ge råd gällande lärare för att det då skulle ses som "favorisering"..för mig var det vansinne eftersom jag inte hade en aning om vilka lärare som kunde vara lämpliga och tiden gick..jag prövade några olika men inget kändes rätt.

Till slut fick jag rådet att pröva Christina Öqvist- Matton, som då var verksam på Musikhögskolan. Vi fann varandra direkt, och framförallt, fann jag ett sätt att vinna den höjd som jag aldrig tidigare haft en naturlig tillgång till. Tack vare den sunda och lätta teknik som Christina förmedlade kunde jag med gott resultat genomföra min praktik på Kungliga Operan, Antonia i Hoffmanns äventyr. Kombinationen av Karin och Christina har för mig varit väldigt lyckosam, jag lyckades lägga ihop alla pusselbitar de gav mig till en teknik som så småningom förde mig in på den repertoar jag alltid velat sjunga.
 Christina var även till stor hjälp då jag sjöng min första Pamina och Liu på Norrlandsoperan. Vi har fortfarande mycket kontakt men ses tyvärr sällan nuförtiden.

När jag flyttade tillbaka till Malmö efter Operaskoleåren blev det naturligt att jag fortsatte jobba med Karin och med erfarenheterna och den nya lättare höjden fortsatte vi jobba på en lite tyngre repertoar.

Inför min första Wagner roll, Sieglinde som jag sjöng i Riga 2007 var Karin det bästa stöd man kan tänka sig. Jag har hört en inspelning med Karin som just Sieglinde och det är en av de absolut bästa jag hört. Hon gav mig de ovärderliga nycklarna till Wagnersång. Hur man levererar text i låga läge,slankt och effektivt och hur man bygger upp till höjdpunkter utan att  expandera rösten för tidigt.
Jag märkte att när jag sjöng så så blev jag inte trött alls. På samma sätt förberedde vi sedan Elisabeth i Tannhäuser och jag kunde därmed med god framgång 2010 lägga ytterligare en drömroll till repertoaren.
 Så har vi sedan jobbat vidare år efter år och senast idag, när jag kom till henne med de hiskeliga och höga koloraturer som Irene i Rienzi skall kasta ur sig i snabbt tempo, kunde hon på två timmar få mig att flyga över de ställen som jag med mindre lyckat resultat forcerat mig genom på kammaren hemma. Jag är så full av beundran och tacksamhet att jag får fortsätta ta del av Karins enorma kunnande och inspirerande personlighet. Jag önskar alla sångare att ha en Karin i sina liv.

Det närmar sig hemresa.

Så har det då hunnit bli dagen efter min premiär och bara en dag och en föreställning återstår innan hemresan. Tänker tillbaka på en helt fantastisk månad här i Detroit.

 Tänker också tillbaka på veckan före avresan.
Vad glad jag är att jag lyckades få det amerikanska visumet i tid, överlevde tidernas värsta matförgiftning på nattåget till Stockholm och att jag några dagar senare, tack vare pappa, lyckades få ut mitt rekommenderande brev från posten utan giltig ID ( passet med visumet i låg i försändelsen) Ja, det var verkligen drama in i det sista....

Här i Detroit har jag fått lära känna underbara människor som tagit hand om mig på bästa tänkbara sätt, de har tagit med mig ut från de döda innerstads kvarteren och har fått uppleva det trevliga och välkomnande Amerika igen som jag kom i kontakt med under min Jenny Lind turné sommaren 2001.

Jag har fått jobba med en riktigt bra regissör, fantastisk dirigent och mycket bra sångare och allt detta kröntes igår slutligen med min Senta debut.
Denna roll som jag under de senaste åren fått en del erbjudande om att göra men som jag haft stor respekt för och därför väntat med.

 Under min sommar i Bayreuth fick jag möjlighet att jobba genom rollen med fantastiskt inspirerande coacher, och jag lyckades göra den till min.
Senta är ju en ung flicka, hon bör därför inte låta som sin egen mormor tycker jag, vilket är risken när man besätter med väldigt dramatiska röster.
Det går utmärkt att sjunga rollen lyriskt och det är så inspirerande med all fantastiskt vacker musik!!!

Nu hoppas jag att jag kommer att få möjlighet att sjunga partiet många gånger framöver. Jag hoppas även att jag får möjlighet att komma tillbaka till Amerika och jobba.
Det har varit en allt igenom positiv upplevelse.

 Roligt att så många följt mina små berättelser härifrån.
Klart slut från Detroit. :-)

Chicago tur och retur

Idag har jag varit i Chicago för att provsjunga för Sieglinde i Valkyrian på Chicago Lyric Opera.
En produktion som skall upp om några år.
Jag har ju hitintills fått glädjen att sjunga denna underbara roll två gånger. Första gången på Lettiska Nationaloperan i Riga 2007 och sedan i våras på Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf.

Hur man vill att en Sieglinde skall låta är ju en smaksak, som det ju är med alla roller.
Jag har alltid med Sieglinde på listan när jag provsjunger och lika ofta som folk gillar det, lika ofta, speciellt i Tyskland vill man ha en mer mezzoaktig klang,
så idag var det lika spännande som alltid och inte minst när jag kom in i detta ENORMA auditorium. Har aldrig sett en större salong än denna och då har jag ändå provsjungit i både i Wien och München som är tämligen stora.

 Positiv som alltid, tänkte jag, ok, vi får väl se om jag hinner sjunga hela "Der Männer Sippe" innan dom stoppar mig för att de typ inte hör mig.... men jag fick sjunga hela!
 Sedan ville de höra "Du bist der Lenz" och sedan "Hinweg, Hinweg" ända fram till slutet av scen 3. Som final ville de höra "O hehrstes Wunder"
Ja, sen var de nöjda och då hade jag ju i princip sjungit 80% av rollen och det känns ju roligt.

Dock tror jag att det behövs en större stämma för den rollen just i detta enorma hus. Pianisten sa att det är känt att sång-akustiken blir förfärlig när orkestern kommer. Kan tänka mig det.

Oavsett utgången av denna äventyrsdag så var det en positiv upplevelse.
Träffade dessutom på min Tannhäuser från Tampere, Richard Decker på operan.
Ett trevligt återseende!

Hade sedan även tid att leta upp en Sephora och inhandla lite av familjens beställda parfymer inför hemresan, som ju faktiskt bara är en vecka bort nu!!!!

 På fredag ska jag begå min Senta-debut och det ser jag mycket fram emot!!!! Johohoeee!!!!

Utflykten till Ann Arbor

Ledig dag tillbringades med Danielle i grannstaden Ann Arbor, Michigans stora universitetsstad bara 45 min från Detroit.

En stad med hög mysfaktor, affärer och restauranger längs med huvudgatorna, dvs egentligen en helt vanlig stad, men i jämförelse med Detroit ter sig normala städer som sprungna ur himmelriket!!! 

Vi inledde vistelsen med ett besök på skönhetssalong och fick lyxig pedikyr sittande i varsin massagestol som masserade inte bara rygg och nacke som vanliga massagestolar brukar göra, utan även under rumpan på ett mycket märkligt sätt.

Danielle och jag tittade på varandra när stolarna började pulsera under oss och kunde inte mer än gapskratta åt dessa märkliga och erotiska stolar. 

45 min i dessa var mer än nog kan jag säga. Vi stapplade skrattande därifrån, dock med fina fötter.

I morgon infaller den årliga Operabalen då alla sponsorer och andra för operan viktiga personer ska få njuta mat, dryck och underhållning kvällen lång. Jag ska själv bidra med Viljasången och duetten ur Glada änkan, iklädd mina hiskeligt höga nya skor.

Festligt värre, om vi inte hade haft 2 genomdrag av operan tidigare på dagen,,,Nåväl, bara att spotta i nävarna och harkla sig.

Det ordnar sig på ett eller annat sätt och som sagt,fötterna är i god form i alla fall!

 Jag ångrar dock bittert att jag inte haft daglig gångträning i mina höga skor. De där valsstegen som vi förväntas ta under mellanspelet i Glada Änkan-duetten kan ju sluta hur som helst....!!!!!!!! Om jag överlever morgondagens strapatser återkommer jag med berättelsen om Operabalen.

Nya äventyr

Så har det då gått några ytterligare spännande dagar här.

Har haft de första repen med kören och det har varit väldigt inspirerande och kul!
Vi har nu hunnit jobba genom hela föreställningen och det kommer att bli en klassisk och mycket snygg produktion.
Idag ska jag få träffa damen som är ansvarig för smink och hår, vi får se vad det blir för utseende på den
maniska och förhäxade Senta. Med tanke på kläderna (norskt helylle möter Texas-girl) tror jag det blir lång blond fläta..inga större överraskningar förmodligen. Men vi får se om ett par timmar..

Igår råkade jag ut för en ganska obehaglig grej, jag promenerade från operan till apoteket mitt på eftermiddagen. Stadens gator var ovanligt livliga då det precis spelats viktig match på baseball stadion där Detroit Tigers regerar. ( nu hade dessa Tigrar dock tyvärr förlorat, så stämningen var väl inte direkt festlig)  Jag promenerade som sagt gatan fram, vilket jag gjort minst 15 gånger tidigare utan incidenter.

Helt plötsligt såg jag hur en svart kille lämna sitt gäng, korsa gatan och komma emot mig.

Han inledde men att säga " Hej hur mår du" Eftersom jag fram till nu varit av den övertygelsen att vänlighet håller längst så svarade jag i trevlig ton, men fortsatte gå. Såg på hans ansikte och kände på hans andedräkt att han intagit mer än ett stimulerande preparat denna dagen..ökade på stegen. Han började ställa frågor om jag var ensam, var jag bodde etc...försökte att svara undvikande och utan detaljer. Sa dock att jag hade min man här som väntade på mig hemma. Framme vid apoteket tänkte jag att nu blir jag av med honom. Men han sa att han tänkte vänta på mig utanför tills jag kom ut...inte kul kände jag då...Gick in på apoteket och började leta efter det jag skulle ha och helt plötsligt står han brevid mig och ska hjälpa mig att hitta. Jag sa vänligt att jag klarar mig själv. Ställde mig i kön och han började rya runt och skrek åt mig att han hittat en ledig kassa...nu började personalen reagera och frågade mig om jag kände honom. Jag sa att jag inte gjorde det. Han var helt gränslös och sprang fram till mig  när det var min tur och stod över min plånbok och fäktade.
Nu reagerade vakten på allvar och körde ut honom ur affären.

Jag blev väldigt illa till mods och kände att jag absolut INTE ville gå ut ur affären igen då han med säkerhet stod utanför. Insåg att jag inte hade sparat några telefonnummer till mina kollegor eller till operan i mobilen...hur dum får man vara...?
Jag försökte öppna min mail och skrev ett snabbt mail till min underbara kollega Danielle.  " Im at the pharmacy, a man is following me. I dont dare to go out! HELP!!! " Det var bara det nätet inte såg ut att funka och det fanns inget wifi i affären... Personalen såg att jag var stressad och frågade om de kunde göra något. Jag sa som det var, att jag försökte få tag på någon som kunde möta mig och följa mig till hotellet men att jag inte hade några telefon nummer. Snälla vakten sa då att han skulle följa mig till hotellet. Som jag sagt tidigare är folk här överlag så otroligt snälla, så jag fick sällskap hela vägen hem.

Efter detta ska jag undvika ensamma promenader i största möjliga utsträckning.
En halvtimma senare fick jag ett mail från Danielle som tydligen fått mailet trots allt efter sitt rep. Hon skrev att hon skulle komma omedelbart och undrade om jag var kvar. Tack och lov kunde jag lugna henne med att jag var hemma på hotellet igen. Snäll som hon är kom hon och hämtade mig i bil innan kvällsrepet. Älskar min underbara kolleger här. Man kan inte ha bättre!!!

Efter kvällsrepet fick jag följa med Danielle ( Mary) och John ( Erik) på bilutflykt till Walmart, ett helt underbart lågbudget varuhus som har ALLT man någonsin kan önska sig och som har öppet dygnet runt.
Jag gick in i total shoppingpsykos och vandrade runt säkert ett par timmar och tittade på alla möjliga och omöjliga saker som frodades på hyllorna.
Hittade en absurd uppblåst jätte-bambi, tydligen avsedd att dekorera med i juletid..Kanske värt övervikten på planet hem... Den kan kanske stå och vakta Wagner statyn.

 Kom tillbaka med 10 kassar med div spännande matvaror som till stor del nu ligger packade i min lilla kyl. Ett härligt slut på en dramatisk dag.

Jakten på slemlösande medicin och sim-kort

Ledig dag ägnades åt att försöka hitta ett fungerande amerikanskt sim-kort till min extramobil samt att hitta medicin mot slemmet som rinner bakom näsan rakt ner på stämbanden vilket är mkt kritiskt för sjungandet. Förstnämnda gick mycket dåligt. En av typ tre existerande affärer downtown var en mobilaffär så jag traskade in full av förhoppning. Hela affärens stab gick in för uppdraget att få liv i min Nokia...ack förgäves. Det funkade inte. Bara att lägga ner projektet "ringa inom landet utan att behöva ruinera sig genom att använda svensk mobil"

 Nästa anhalt var apoteket. Försökte förklara för en trevlig tjej symptomet att slem rinner bakom näsan ner på stämbanden...hade jag kommit på vad slem hette hade det underlättat, men tillslut förstod hon dilemmat och tog fram Non-Drowsy Claritin-D ur sina gömmor.
Hon förklarade att det måste förvaras bakom disk för att man kan göra metamfetamin av det... Tack för upplysningen...just vad jag tänkt ägna kvällen åt. Har tagit en första dos nu och det vekar faktiskt hjälpa! Lite klarare stämma nu än imorse då ett dovt kraxande läte var det första som kom ur strupen då jag pratade med städerskan. På apoteket hittade jag även en mirakelkniv, så nu kan jag skära alla mina grönsaker jag handlade häromdagen på underbara Whole Foods. Mycket bra.